23 maj - inga ord
2008-05-23 @ 17:51:38
jag vet inte vad jag ska säga eller vart jag ska börja.
för att allra främst förklara för en mycket nära vän så skriver jag detta.
men som sagt igår fick alla mina känslor spela fram.
jag har säkert gråtit tjugo gånger sen igår och det känns ju inte direkt som något positivt. jag gör det inte nu och tänker inte göra det heller för nu är jag bara trött o mina ögon svider.
Som sagt så är det urnsättning på farmor på måndag och igår började jag känna pressen, jag är rädd. jag gråter. jag vet inte om jag kommer orka men jag måste vara där för hennes skull. för hon ser oss och jag är hennes barnbarn och jag älskar henne.
drömmen jag hade i natt gjorde inte saken mycket lättare alls. det var inte riktigt som jag vet att det kommer vara på måndag men det var samma ceremoni och jag klev in där och mina ben vek sig på en gång och jag brast totalt o storgrina. Jag är rädd. Jag vill inte att det ska vara så, det tynger ner mig så otroligt för varje minut som jag kommer närmare den där stunden på måndag.
Men för att fortsätta så kände jag att jag behövde allt stöd i världen jag kunde få denna helg, dock är mamma i Stockholm och hon skulle bara finnas på telefon men med henne funkar det för det är jag van vid. Men pappa skulle bort, både nu ikväll och hela dagen imorgon. Men jag trodde jag skulle vara med älskling, men så vart inte fallet igår kväll då dom skulle åka ensamma upp till stugan. Detta gjorde inte saken lättare och då började alla tårar komma.
Jag visste inte vad jag skulle ta mig till det som skrämde mig mest var att jag skulle sitta helt ensam i lägenheten hela helgen. Jag visste ingen som skulle vara hemma.
Efter en jobbig natt med tårar och drömmar vakna jag upp till något som inte var ett dugg bättre de heller.
Men jag bestämde mig för att chansa med dig, men jag trodde inte du skulle vara hemma. Men det skulle du, allt kändes mycket lättare för jag skulle slippa sitta hemma helt själv istället.
Vi skulle ses hemma hos mig o laga mat o umgås idag till o börja med.
Sen ändrades det som vanligt dramatiskt, nu var dom bara två stycken som skulle åka till stugan och jag hade en pojkvän som kände sig så skyldig till allt mitt jobbiga jag haft sen igår och ville bättra på det och ses i helgen nu då iallafall. Vad skulle jag göra nu då? Jag behövde dom båda.
Jag bestämde mig för att fortfarande träffa dig idag, sen att han skulle komma senare ikväll antagligen kanske imorgon t.o.m men det kändes inte som att det spelade någon roll. Och jag frågade dig och du sa att det var okej, upp till oss.
Sen nu när jag kom hem o slog mig ner trodde jag att jag skulle bli piggare efter bussresan då jag höll på o somna x antal ggr. Men icke det.
Sen satt jag bara o vänta på att du skulle höra av dig så vi skulle kunna sätta igång med allt för jag började bli hungrig. sen snacka vi lite och du frågade vart vi skulle vara, sen sa du att jag kunde väl komma förbi en sväng. jag fick faktiskt en liten chock, vart tog allt det planerade vägen? jag kände mig då ännu tröttare till att ens röra mig ur lägenheten.
vilket nu ledde till att du tror att du bara duger för mig när jag är ensam.
Men så är det inte, och jag vet inte vad jag ska göra för att få dig att förstå det.
Jag vill inte behöva välja mellan personer, och du har alltid sagt så positivt om oss.
Men allt bara flög bort med vinden, men jag hoppas det bara är för stunden och vinden snart vänder.
Detta är det sista jag behöver just nu.
Jag vill kunna umgås med flera än en jag älskar.
Från mitt hjärta, 100% sanning
för att allra främst förklara för en mycket nära vän så skriver jag detta.
men som sagt igår fick alla mina känslor spela fram.
jag har säkert gråtit tjugo gånger sen igår och det känns ju inte direkt som något positivt. jag gör det inte nu och tänker inte göra det heller för nu är jag bara trött o mina ögon svider.
Som sagt så är det urnsättning på farmor på måndag och igår började jag känna pressen, jag är rädd. jag gråter. jag vet inte om jag kommer orka men jag måste vara där för hennes skull. för hon ser oss och jag är hennes barnbarn och jag älskar henne.
drömmen jag hade i natt gjorde inte saken mycket lättare alls. det var inte riktigt som jag vet att det kommer vara på måndag men det var samma ceremoni och jag klev in där och mina ben vek sig på en gång och jag brast totalt o storgrina. Jag är rädd. Jag vill inte att det ska vara så, det tynger ner mig så otroligt för varje minut som jag kommer närmare den där stunden på måndag.
Men för att fortsätta så kände jag att jag behövde allt stöd i världen jag kunde få denna helg, dock är mamma i Stockholm och hon skulle bara finnas på telefon men med henne funkar det för det är jag van vid. Men pappa skulle bort, både nu ikväll och hela dagen imorgon. Men jag trodde jag skulle vara med älskling, men så vart inte fallet igår kväll då dom skulle åka ensamma upp till stugan. Detta gjorde inte saken lättare och då började alla tårar komma.
Jag visste inte vad jag skulle ta mig till det som skrämde mig mest var att jag skulle sitta helt ensam i lägenheten hela helgen. Jag visste ingen som skulle vara hemma.
Efter en jobbig natt med tårar och drömmar vakna jag upp till något som inte var ett dugg bättre de heller.
Men jag bestämde mig för att chansa med dig, men jag trodde inte du skulle vara hemma. Men det skulle du, allt kändes mycket lättare för jag skulle slippa sitta hemma helt själv istället.
Vi skulle ses hemma hos mig o laga mat o umgås idag till o börja med.
Sen ändrades det som vanligt dramatiskt, nu var dom bara två stycken som skulle åka till stugan och jag hade en pojkvän som kände sig så skyldig till allt mitt jobbiga jag haft sen igår och ville bättra på det och ses i helgen nu då iallafall. Vad skulle jag göra nu då? Jag behövde dom båda.
Jag bestämde mig för att fortfarande träffa dig idag, sen att han skulle komma senare ikväll antagligen kanske imorgon t.o.m men det kändes inte som att det spelade någon roll. Och jag frågade dig och du sa att det var okej, upp till oss.
Sen nu när jag kom hem o slog mig ner trodde jag att jag skulle bli piggare efter bussresan då jag höll på o somna x antal ggr. Men icke det.
Sen satt jag bara o vänta på att du skulle höra av dig så vi skulle kunna sätta igång med allt för jag började bli hungrig. sen snacka vi lite och du frågade vart vi skulle vara, sen sa du att jag kunde väl komma förbi en sväng. jag fick faktiskt en liten chock, vart tog allt det planerade vägen? jag kände mig då ännu tröttare till att ens röra mig ur lägenheten.
vilket nu ledde till att du tror att du bara duger för mig när jag är ensam.
Men så är det inte, och jag vet inte vad jag ska göra för att få dig att förstå det.
Jag vill inte behöva välja mellan personer, och du har alltid sagt så positivt om oss.
Men allt bara flög bort med vinden, men jag hoppas det bara är för stunden och vinden snart vänder.
Detta är det sista jag behöver just nu.
Jag vill kunna umgås med flera än en jag älskar.
Från mitt hjärta, 100% sanning
LÄS DETTA INNAN DU KOMMENTERAR:
- Jag gör inga gratis designbeställningar, endast gratis designer som alla kan ta del av, ibland tävlingar annars endast beställningar.
- Kopiering av mina bilder & kod är förbjudet!
- Reklam och liknande raderas omedelbart
- Bloglovin använder jag endast till mina favoritbloggar, inget annat.
- Har ni några frågor vänd er till mitt bloggsvar eller blogg@camillafamme.se
- Jag gör inga gratis designbeställningar, endast gratis designer som alla kan ta del av, ibland tävlingar annars endast beställningar.
- Kopiering av mina bilder & kod är förbjudet!
- Reklam och liknande raderas omedelbart
- Bloglovin använder jag endast till mina favoritbloggar, inget annat.
- Har ni några frågor vänd er till mitt bloggsvar eller blogg@camillafamme.se
Kommentarer
Från: micccch
Gumman :/ jag finns här. Prata med mig om det är något!!!!!! lova?
