visst har vi våra dagar då allting är så gott som perfekt, men bara nästan!
för hur mycket du än anstränger dig så behövs det mer än du anar för att allt ska bli bra igen
för jag kommer aldrig förlåta dig för det du har gjort
för det du gör, ni gör!
om du bara visste hur ont det gör i mig efter allt
och än är det inte slut för du hugger mig bara djupare i hjärtat efter varenda grej
visst, det kan vara världens minsta grej. men om någon bara visste.
det kan låta 'töntigt' att reagera på minsta lilla grej
som typ idag, - Vad fan har du på dig ? Är det nå nytt eller? visst så var han väl lite ironisk men det gör ont iallafall
men ska det vara så här då? ska han få fortsätta bara?
visst föräldrar 'ljuger' för sina barn att jultomten finns o påskharen o tandféen o massa.
men det är inte såna lögner det handlar om!
och till största del så handlar det om lögner som innehöll hennes liv !

och nu skriver jag för att skriva av mig, ni som orkar läsa kommer förhoppningsvis kunna förstå mig till viss del i fortsättningen och få reda på mycket om mitt liv som vart.

men allt började den där kvällen, (nån gång1999-2000) då du och jag var själva hemma. mamma var på träning och telefonen ringde, jag fick lov o svara så sprang till köket och svarade i telefonen och det var Annica, hon frågade efter dig. Men du låg o kunde inte gå upp pga att jag massera dig eller något sånt. så jag gick till sovrummet o hämtade våran bärbara o gav dig den, och skulle sedan gå till köket o lägga på luren då jag på något vis som jag inte själv vet råkade sätta luren mot örat o lyssna, men herregud jag var 9-10 år så sånt tänkte man inte på då. och hon tackade dig för att du hjälpt Thomas med tv;n så pratade ni lite sen kom plötsligt dom där orden, "Jag längtar.." och fick för mig då att hon längtade efter dig eller något så slängde på luren och sprang in på mitt rum, men så klart märkte ni ju det båda två o insåg att jag hade hört. så du ropade på mig och var jätte arg o typ skrek på mig, så jag sprang in på toa o grät. När mamma kom hem hände inget, hon fick inte veta något då,
men jag funderar än idag, varför bli så arg om det inte var något ? jag var ju ändå så pass liten, visst hade du kunna sagt till mig men varför bli så arg som du blev? idag när jag är äldre inser jag att något måste vart dolt redan då, varför annars liksom?
jag levde med detta i mina tankar som ett barn, hur mycket förstod jag ? jaa tillräckligt iallafall.
sen kom det då, vintern 2001
jag minns att jag var med mormor o låtsas morfar till kusinerna i Ludvika o mamma skulle hämta mig sen i Oti, och ringde o sa att pappa skulle hämta mig istället, o allt var som vanligt till en början, du var glad och jag var typ överlycklig. för vi hade ändå ett så pass bra liv tillsammans, trodde jag iallafall
och vi åkte längs vägen hem mot skbg, o strax innan Informationsskylten börja du sakta in o blinka, o körde in.
Du sa att du hade något att berätta, du skulle flytta för du mådde inge bra så det kändes bäst.
Jag vände bort huvudet o allting bara snurrade, det var ju inte så här det skulle bli eller?
du frågade mig vad jag tänkte på, att jag skulle säga precis hur jag kände och tänkte,
de enda orden som kom ut var faan
för jag ville inte det här,
sen åkte vi hem, o kom hem till älskade mamma, med blöta kinder.
hela kvällen låg jag i soffan med gråten i halsen o mamma o pappa satt vid köksbordet o kom överens om allt.
jag minns morgonen efter då mamma kom o satte sig på sängkanten o sa att hon knappt sovit någonting på natten så hon skulle vara hemma från jobbet.
sen rulla allt på, pappa flytta mellan jul o nyår, hur man nu kan vara så dum !?
han hade redan fixat lägenhet o allt innan han ens hade sagt nånting till mamma, o hon hade ingenting o säga till om utan så här var det bara.
efter flytten
bearbeta jag o mamma mycket, som tur hade vi ändå varandra. utan mamma skulle jag aldrig klarat det här
i samband med pappas flytt började alla snacka om att han hållt på med Annica på sidan av. att folk hade sett han åka o träna men sedan ställt cykeln vid brandstation o gått mot Annica o sen kommit hem till oss senare.
och en massa olika grejjer,
mamma och jag försökte stå på oss och säga till alla att det inte stämmer osv, kunde dom inte bara sluta lägga sig i ?
flera kvällar kunde vi se farfars cykel stå utanför Annicas port o frågade honom men han förneka bara o sa att det inte alls var farfars cykel.
men den värsta gången var då vi hade vart på kryssning o kom hem och rullgardinen var nerdragen hemma hos pappa (åker förbi när man kommer från fagersta) och åkte igenom byn för o bara kolla om de va nå folk ute. och i backen på väg ner mot Annica, vem träffar vi inte på där om inte pappa? stannade o pratade o han var bara ute på en promenad,
men VARFÖR gå hemifrån med rullgardinen nerdragen?
det var varken första eller sista gången den var nerdragen o han var inte hemma, för misstankarna började ändå komma då och eftersom han inte erkände själv så fick väl vi lov o ta reda på det då.
och alla pusselbitarna började sakta falla på plats,
då du köpte motorcykeln o hade lovat mig innan du ens köpte den att jag skulle vara den absolut första att få åka med, då vi fick höra av en av våra närmaste vänners mamma hade sett Annica åka med pappa på MC;n, INNAN MIG.
2004
var du ner till mig o mamma, jag var själv hemma. du skulle ge mig något,
så sa du till mig, " Man kan väl säga att jag o Annica typ är särbo nu "
jag trodde inte mina öron, allting bara rasade samman men jag höll mig tills du gått, jag svarade bara Okej
återigen så snurrade allt bara, hade jag hört rätt, var det så som vi trodde alltså?
men bara några veckor innan sa du till oss att det absolut inte var så! hur fan!? det går inte ihop, det hör vem som helst.
Varför kunde du inte bara säga sanningen?


Hur fan stod du ut att ljuga för din egna DOTTER!? och din före detta fru, din dotter mamma? som du varit gift med i över 10 år. och HON av alla människor, som var familjens vän, hon som trösta mamma när ni skilde er och sedan tog dig ifrån oss !?

ett år sedan ungefär
sen jag flyttade till dig permanent, för att mamma äntligen hittat någon hon var mer värd, någon som älskade henne på rätt sätt och hon var lycklig och flytta ihop med honom. så började våra problem, det var om allt möjligt. vi visste inte riktigt hur vi var och 'fungerade' i vardagen, vi behövde lära oss om varandra samtidigt som hon fanns där i mellan o 'störde'. och då i början och tiderna innan hade ni ganska många gräl mellan varandra, vilket skapade dåliga situationer mellan oss för att du var sur på henne så gick det ut över mig.
men under förra hösten framförallt fick jag höra mycket,
jag var psykiskt sjuk och behövde ordentlig hjälp och en massa. hur kul är det att få höra av sin egna pappa, när man vet innerst inne att man inte är psykiskt sjuk o att det egentligen är han som behöver hjälp om någon iaf.

idag
är det bättre mellan dig o mig, det finns väl sina störningar som du skapar.
som tröjan idag exempelvis.
för det gör så sjukt ont, men det största problemet är ändå hon.
för jag kommer aldrig kunna acceptera er två tillsammans helt, det går inte
för det är inte bara du som ljugit, hon har det lika mycket hon.
och jag vet att hon betyder mer för dig än vad jag gör
och det gör såå ont

men jag försöker hålla ut, tackvare världens bästa mamma som försöker stötta mig så bra hon kan fast hon bor 13 mil härifrån och en helt underbar pojkvän som sett situationer själv och stöttar mig med och alla vänner som hjälper mig på vägen och Linda, med alla samtal <3
utan er skulle jag inte sitta här idag,


Men ska det verkligen vara så här, du gräver bara djupare o djupare i såret
jag kommer snart ge upp dig, om du inte slutar med allt snart.

Många av er kanske tänker, men människa prata med han, säg åt han!
om det nu vore så lätt så skulle jag gjort det för längesen
så många gånger jag försökt, som för ett år sedan då jag försökte
det blev skillnad i ca 2 veckor sen var vi tillbaka till det vanliga